Skärgårdsinstitut, kulturinstitut, fredsinstitut – vad behövde Åland allra mest? Idéerna var många om vilken inriktning ett nordiskt institut på Åland helst skulle ha

Text av Gunnevi Nordmann, hämtad ur Nordens Instituts på Åland 10-årsskrift Mitt i havet – mitt i Norden, 1995

Startsskottet för vårt 10 års jubilerande institut gick redan i juli 1977, när dåvarande rådsmedlem och talmannen Folke Woivalin, lämnade ett medlemsförslag till Nordiska Rådet om en permanent kulturinstitution i landskapet för ett ”berikande kulturutbyte mellan Åland och övriga Norden”.  Funderingarna kring ett skärgårdsinstitut höll då på att ta form inom det gränsregionala samarbetet i och med att det s k Skärgårdsprojektet växte fram med Åland som bas.

Kultur var vad ålänningarna nu ville satsa på och de nordiska kvarnarna började långsamt mala. Åland bidrog med en heltäckande promemoria om institutets verksamhetsformer, administration och kostnader, där dåvarande kanslisekreteraren Lars-Ingmar Johansson förde pennan. Remissomgången Norden runt gav positivt gensvar och rådets kulturutskott gav klarsignal; utskottet betonade särskilt att det nordiska kultursamarbetet skall bevara och förstärka de kulturella särdragen i de nordiska länderna. På basen av kulturutskottets förslag kunde Nordiska Rådets session i 1979 rekommendera Nordiska Ministerrådet att ”utreda förutsättningen för ett Nordens Institut på Åland” (rösterna blev 49 mot 1). Snart är institutet i hamn i Mariehamn, trodde ålänningarna. Alltmedan förslaget slumrade i Köpenhamn.......

Det blev mitt första nordiska uppdrag som nybliven landskapsstyrelseledamot att försöka blåsa liv i instituttanken, när de nordiska kulturministrarna möttes i Ekenäs i september 1980. Åland saknade då ännu säte och stämma i Ministerrådet men det ordnade utbildningschefen Lennart Winquist, snabbt och behändigt. Något nämnvärt gehör vann jag inte vid mötesbordet – ärendet stod ju inte heller på dagordningen – men väl under friare former i ”damrummet” i restaurang Knipan! Där fick jag tillfälle att breda ut mig om institutidéen för Ministerrådets ordförande, Dorte Bennedsen, som aldrig hört talas om något Nordens Institut på Åland. En medlem i kulturutskottet, Inger Hirvelä, som lyckligvis sammanstrålade med oss, lovade på stående fot att ta upp frågan under utskottets utfrågning av kulturministrarna följande dag. Resultatet stod att läsa i pressmeddelandet från mötet under rubriken Norden-institut på Åland: ”På förfrågan av kulturutskottet meddelade Ministerrådet att en kartläggning gällande ett Norden-institut på Åland blir klar till nästa session.

Och mycket riktigt, de nordiska utredningskvarnarna tog fart. Åland fick besök från Kultursekretariatet i Köpenhamn, och regeringsrådet Ragnar Meinander fick i uppdrag att göra den utlovade kartläggningen: Ett Nordens institut på Åland – behov och möjligheter, som han följande år lämnade över till Ministerrådet. Enligt Meinander var institutets huvudsyften ”att till ålänningarna förmedla kulturella intryck och impulser från det övriga Norden och att göra den åländska kulturens yttringar kända i det övriga Norden”. Utredningen var helt i linje med den åländska visionen och togs väl emot ute i Norden. Nu! Tänkte förhoppningsfulla ålänningar.

Men ingenting hände, bortsett från personbyten på strategiska poster. I november 1982 trädde talmannen Olof Jansson till med ett medlemsförslag om att låta upprätta ett Nordens Institut på Åland – och säkert också med en hel del diplomatiska knep. För redan vid följande NR-session, Oslo 1983, togs beslutet: Nordens Institut på Åland skulle upprättas! Om ministrarna villa vara så vänliga!
Nu hade ministrarna ingenting emot att vara så vänliga, vilket betydde att kultursekretariatet och landskapsstyrelsen fick jobba på, att pengar beviljades, att avtal, stadgar och instruktion formulerades. Mitt under finslipningen dök fredstanken upp på allvar. Ett nordiskt fredsmuseum – centrum – institut på det demilitariserade Åland – kunde den idén förverkligas utan att spoliera kulturinstitutet? – det hade tidigare varit frågan. Nu lades ett medlemsförslag i Nordiska rådet om att placera ett fredscentrum i anslutning till det planerade kulturinstitutet på Åland. Förslaget var tilltalande, men kulturinstitutet var i hamn efter nästan sju år och ytterligare sju år hade krävts för den nya idén att ta form och fäste – så kunde stämningarna ute i Norden tolkas. Därför klubbades slutligen Nordens Institut i sin ursprungliga form med målsättningen att främja den åländska kulturen i samspel med kulturlivet i det övriga Norden; det skedde vid ett Ministerrådsmöte i Sönderjylland i juni 1984.

Fredsidén var alltför viktig att bara förfalla, den lever och verkar idag i Ålands fredsinstitut. Der fanns inga brister på uppgifter för det nya institutet när det startades i maj 1985. Inför invigningen i oktober samma år hölls en öppningskonferens, där idéerna flödade.

Institutet skulle bland annat:

Bygga upp ett varaktigt nordiskt nätverk och ge åländska kulturlivet fotfäste ute i Norden. Etablera ett nära samarbeta med de små nationers kulturorgan – Island, Färöerna, Grönland och Sameland – och alltid ta särskild hänsyn till frågor och problem som vi små har gemensamt

• ”bygga en bro” mellan nordiska språksvårigheter
• Verka för fred, miljö och medmänsklighet
• Vara ett fristående debattforum för idéer av kontroversiell natur
• Fungera som en koordinator för de alternativa rörelserna i Norden
• Både internt och externt förklara och utveckla självstyrelsen (!)

Vår första institutdirektör, Asger Albjerg, kunde sannerligen välje och vraka bland idéer och bland all verksamhet som institutet skulle ”främja”: hantverkstraditioner, lövängsvård, studier i nordisk litteratur, forskning om bortaålänningar m m. Många flera spännande uppslag fanns, men först och främst skulle institutet stimulera och lyfta fram allt det ålandsgoda för att de ”hemmablinda ålänningarna skulle upptäcka det särpräglade och värdefulla” i den åländska kulturen och därigenom stärka sin åländska identitet; de viktigsta identitetsskapande satsningarna skulle riktas till barn och unga.

Så ungefär hade också ekot från Åland ljudit Norden runt under de sju tillblivelsesåren. Åland behöver ett Nordens Institut för att kunna värna om sin egen kultur mot det växande trycket från det kommercielle masskulturen och på det sättet stärka den åländska identiteten – så ungefär hade medlemsförslagen hävdat.

Nu vidgas cirklarna. Norden framom EU prioriterar kulturområdet i det nordiska samarbetet, särskilt med inriktning på barn och ungdom. Integrationen ökar behovet av en egen kulturell identitet som motvikt till den internationella masskulturen. Siktet är inställt på en stark och livskraftig nordisk kultur i samspel och växelverkan med kulturerna ute i Europa. När cirklarna vigdas står också vårt institut inför nya utmaningar. Alltjämt gäller det att öppna fönstern åt alla håll – för impulser och stimulans, för växelverkan och samspel, det gäller att inspirera, engagera och provocera fram stordåd, som behövs för de små framstegen. Och det gäller att aldrig klampa in, att hämma eller förstöra. Nordens Institut får aldrig bli en gökunge i det åländska kulturboet; varenda en liten åländsk kulturunge måste få leva och utvecklas i mångfaldens Europa på Åland.

Gunnevi Nordmann
Vicetalman, Ålands Lagting

Välkomna till Nordens Institut på Ålands 30 års jubileum

2015 firar NIPÅ 30 års jubileum och bjuder in till ett kulturevenemang för alla. Upplev spännande kultur från Norden med oss fredagen den 24 april kl 19-23 på Alandica Kultur och Kongress i Mariehamn. Fri entré!

Se jubileumsprogrammet för NIPÅ 30 år

Jacob Mangwana Haagendal
Direktør, Nordens Institut på Åland